Konventionella kristallina kiselpaneler placerar metallgaller på cellens framsida för att samla upp ström. Det rutnätet blockerar en del av inkommande solljus, och varje samlingsskena eller finger tryckt över glassidan representerar förlorade fotoner som aldrig når kislet. HPBC 2.0, eller heterojunction passived back contact technology, flyttar hela elektrodstrukturen till baksidan av cellen. Den främre ytan blir ett kontinuerligt, obrutet ljusabsorberande plan, medan positiva och negativa kontakter är ordnade i ett sammanflätat mönster på baksidan.
Detta är inte en kosmetisk förändring. Att ta bort metalliseringen på framsidan eliminerar skuggförlusterna som vanligtvis står för en mätbar andel av en panels teoretiska effekt. I kombination med en kiselbas av N-typ, som erbjuder längre livslängd för minoritetsbärare och lägre känslighet för vanliga föroreningar än skivor av P-typ, är resultatet en cellarkitektur som utgår från ett högre effektivitetstak innan någon nedströms konstruktion ens börjar. För installatörer och tillgångsägare är det praktiska resultatet en modul som producerar mer energi per kvadratmeter takyta utan att kräva större arrayer, vilket direkt leder till högre livstidsintäkter från samma fysiska fotavtryck.
